Vem gav dig rätten att så orättvist bestämma ödet för min nu bästa vän?
Jag hatar dig! Eller nej, du är inte värd hatet. Du skulle lämnats för att möta samma öde som han fick göra, helt hjälplös!
Hur kunde du? En vän som funnits med i flera år, o sen bara bosätta honom i en pappkartong för att sedan få konfronteras med en kula mellan den gudomligt vackra ögonen.
Varma levande tassar som mer än någonting annat ville trampa o njuta av att ligga på en varm fårfäll.
En kille som nu är mer än nöjd med att bara få känna lugnet. Sitta i fönstret o följa med blicken på de små sparvarna som fladdrar runt runt..
Jag kommer faktiskt aldrig ens se dig i ögonen. Så gör man bara inte mot en liten vän.
Nej, nu är det så bra det bara kunde blivit. Jag har mina två killar o jag är så glad jag bara kan bli. Lycka.
Lille vän, lille vän..
//L
